Tekniken kommer från början från italien. Spådoms metoden användes första gången i ett spel med kort som kallas Trumf, men det användes senare när man skulle sia framtiden. Du är välkommen att läsa mer här på denna siten som handlar om olika sätt att se framtiden. Du kan studera mer om andra kortspel eller så kan du fråga oraklet online.

Varför spå i tarot ?

Tekniken är ett instrument som get djupare insikt och förståelse genom symbolisering.
Det kan verka som ett verktyg för personlig identifiering genom kombinationen av psykologi och spiritualitet. Det förbättrar en persons medvetenhet och i processen kan du bredda din livshorisont.
Läsningen kan hjälpa dig att få ett starkare fokuserat liv. Ditt liv är inte förutbestämt utan det du får läsa i din spådom kan påverkas genom dina handlingar.

Det livet som vi lever är fullt av problem men också lärdomar. Med spådoms metoden kan du expandera dig själv. Alla kommer i livet att upple glädje och sorg. Vi kommer alla att göra misstag i livet. Det som sker i ditt liv skapar vem du blir och formar hela ditt liv.
När denna tekniken att läsa framtiden används riktigt så är det ingen magi det handlar om, bara ett sätt att skapa insikt. En sorts vägledningsguide som kan ge dig större insikt i vad som är viktigt i ditt liv och i dina val.
Dessa korten berättar en speciell historia för dig när de läses. Varje kort visar på olika personligheter, attityder och val. Genom att kombinera alla korten i tarot och få en mening till vad de betyder i relation till varandra så kan du göra en ordentlig spådom i kort.

När Tarot nyttjas på ett riktigt sätt kan det hjälpa dig att dela upp dina större problem i mindre problem och du kommer se helheten och därefter kunna göra sannare val som leder dig till ett leda bättre liv. Genom att själv noggrant granska beslut och dina innersta känslor när du gör en läsning så kan du använda detta i ditt liv när du ställs inför olika lägen.
Resultatet av din läsning måste tolkas utefter hur korten uppenbarar sig och utefter vad korten represtenterar. Ett kort i en speciell position kan var fördelaktigt medan ett likadant kort i en annan postition kan vara dåligt. Tänk på att vara eftertänksam ordentligt efter din tarot läsning, saker och ting är inte alltid vad du tror och om du inte analyserar noga så kan du förstå fel.
Den första tolkningen du gör av din läsning är inte alltid den rätta utan då måste fokusera och fundera efteråt på vad det faktiskt innebar med spådomen som du fick på sessionen.

Så när du bestämmer dig för tolkningen så nån dag efter tänk efter på om det skulle kunna finnas några andra sorts tolkningar som kan stämma bra in på din spådom i kort. Läs mer på http://www.spaikort.se/

Boken handlar om en ung sergeant vid namn Albert, som på en ångbåt från Stockholm råkar på en vacker men till synes underlig dam, vars namn är Sara. Albert blir ganska snart intresserad av hennes sätt att bete sig; hon för sig inte likt andra kvinnor ur samma samhällsklass, utan framstår som självständig och förvånansvärt självupptagen. Längre fram på resan lyckas Albert till sist få hennes uppmärksamhet, vilket leder till att de börjar fatta tycke för varandra. Men precis som sergeanten har befarat, är Sara långt ifrån den vanliga sortens kvinna. Hon framlägger efterhand sin syn på borgligt giftermål: alltför många människor är fast i äktenskap där olycka, misär och irritation definierar den typiska vardagen. Det viktigaste är att var individ har möjlighet att själv kunna utforma och leva sitt liv som den vill, utan att behöva ge vika för eller leva olyckligt med en annan människa.

Sara är inte intresserad av vigsel eller delat hushåll, utan vill I stället ha sin egen plats – sitt eget livsrum, där hon själv styr och ställer. Om två människor älskar varandra går det vägen, men de bör aldrig bli beroende av varandra eller tvungna att jämka för att upprätthålla någonting, som kanske en dag ändå slutar i sorg. I stället bör det stå var och en fritt hur den vill leva sitt liv, och om kärleken tynar bort, så bör även relationen dem emellan sägas upp. Albert blir oerhört konfunderad över dessa tankegångar, ty de är för honom nya och främmande. Han tas på sängen och finner inte ord för Saras utspel om hur en potentiell framtid med en man kan se ut för henne.

Även om många idéströmningar i boken tillhör de klassiskt romantiska, har Almqvist valt att skriva sin roman på realistiskt vis. Han skildrar miljöer, språkbruk och samhällskaraktärer med vackert och väl stiliserat språk, vilket ytterligare förstärker inlevelsen och den ständigt genomgående dialogen som behandlar det samhällsrealistiska ämnet. Det märks att Almqvist har befunnit sig i författande topphumör när han har skrivit ner denna berättelse: roande humor och glädjerika utspel samsas om för att uppnå en väl balanserad harmoni mellan omgivning och karaktärer. Fastän historien utspelar sig på 1800-talet, lyckas författaren på ett naturligt och berikande sätt avla fram en form av tidlös kommunikation med läsaren. Detta gör att boken i sig inte begränsas till sin tidsepok, utan – liksom ämnet självt – fulländas till sin yttersta potential.

”Det går an” är en väl framförd konkretisering av problemen med äktenskap och formella relationer människor emellan. Om Almqvist hade valt att lägga fram sin teori på ett förslagsmässigt eller rent reaktionärt plan, är kanske inte lika relevant, som att ta del av de tankegångar som Sara genom historiens gång presenterar för den nyfikne läsaren. Medan hennes föräldrars äktenskap beskrivs som ett misslyckande, där fadern har supit och bråkat dagarna i ända, representerar Sara en påtagligt modern ståndpunkt. Hennes individualism, d.v.s. att placera sina egna behov och friheter framför bildandet av en enhetlig familj med barn och delat hushåll, är snarare en direkt avbild av dagens moderna äktenskap. Det blir dock längre fram i boken ganska tydligt, hur hennes tankar om relationen mellan man och kvinna egentligen grundar sig i en rädsla inför de oundvikliga kompromisser, utmaningar och motgångar, som ett äktenskap i praktiken faktiskt innebär. Sara väljer en lätt väg att gå, då hon vägrar lämna utrymme för någonting större utöver hennes egen omedelbara betydelse som enskild individ i samhället.

Fastän många läsare kommer att häpna över bokens utspel, och andra omedelbart kommer att identifiera sig med den moderna synen på hur kärleksrelationer bör vara uppbyggda, kvarstår denna roman fortfarande som högst aktuell. Med ett härligt sinne för barsk och svensk humor, underbara skildringar av bönder, gästgivare och kaptener, skarpa och realistiska beskrivningar av den omgivande naturen, samt en väl vässad kritik mot den traditionella synen på man, kvinna och äktenskap, lyckas Almqvist att med sin noga uttänkta och rogivande berättarteknik, framlägga romanens smått ironiska budskap: ”Det går an.”

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Själva ordet i sig säger oss inte mycket mer än att det rör sig om en extremartad form av socialisering. En typ av behov som kanske inte nöjer sig med några timmar tillsammans med en bästa vän på ett café, utan vill något mer. Som kanske får individen i fråga att känna sig maktlös då en ansenlig stund har gått och ingen har sagt något under hela tiden. Fingrarna springer lös som klippdockor i nordvästanvind och innan man vet ordet av, fumlar personen fram sin självsäkra och alltid trogna kamrat, vars livsenergi och kommunikationsförmåga hänger på en fem volts adapter i sedvanligt U-landsbestyr. En plingande polyfon melodi hörs ljuda längs korridoren, och spelas upp som om gubben i lådan själv hade blivit tokig. Individen har fått ångest och börjat skicka SMS.

Medan de flesta antagligen kan känna igen sig i den här situationen (antingen som oskyldigt offer eller faktisk utövare av polyfona musikupplevelser), är det nästan skrattretande intressant att bevittna dessa vilsna individers tillvaro. Vare sig det handlar om dryga tjugo minuter på tåget (jag måste ringa mamma och fråga om hon har köpt nya kläder), femton minuters väntan på lektion (jag undrar vad pojkvännen har för sig just nu), tio minuters tystnad på toaletten (har min terminsräkning kommit in?), eller enbart fem minuters vilopaus i matkön (har min man verkligen stängt av kaffebryggaren i köket?), så rör det sig i grund och botten om ett oförnekligt behov av att ständigt vara i kontakt med en annan människa.

Men det som skrämmer dessa individer är inte de stunder då mobilbatteriet har nått sin slutstation, eller då deras vänner ligger hemma i körtelfeber (obenägna att förse dem med ännu en helgs bedövande besök på stadens pub) eller till och med då familjen sitter tyst på verandan och begrundar livets stora frågor (när börjar valdebatten på TV?). Nej, det är snarare, liksom oftast med människors position inom ett visst ställningstagande, deras absoluta motsats, som innerligt gör dem förargade och förundrade – allt på samma gång. En motpol till den sortens översocialisering som vi i dag kan bevittna, skulle väl i större grad vara en individ vars behov av kontakt med andra människor var botten. Vars socialisering bestod av mötet mellan kioskägare och hungrig konsument, då korvens dallrande ändar formligen skulle skrika: ”Ketchup eller senap? Rostad lök?” – och som om detta inte vore nog för denna onekligen underliga avvikare, ett rungande gensvar då varan levererats från producent till mottagare: ”Smaklig måltid”.

Så fort den moderna människan stöter på ett vägskäl i livet då övergripande självreflektion krävs, uppstår en till synes oundviklig konflikt mellan att ingripa och ta reda på mer, och att slänga kappan efter vinden och fortsätta traska längs livets väg. En form av rädsla inför det som komma skall tycks göra sig synlig hos de flesta människor i dagens samhälle. Det kan vara allt ifrån regeringsbyte, hårfärg eller den ibland nästan påträngande ensamheten, som driver människor till att plocka upp sina mobiltelefoner och börja knappa. Om du frågar en sådan individ varför han eller hon beter sig som dem gör, kommer de givetvis aldrig att erkänna: ”Jag har faktiskt vänner att prata med, stör mig inte”, ”Affärsmöten – mycket viktigt” eller till och med klassikern ”Varför bryr du dig?”.

Det hela kan sammanfattas på följande vis: de flesta av dagens moderna människor lider av en personlig rädsla och skräck inför att lämnas ensamma. Trots att vi kanske aldrig förr i världshistorien har kommunicerat så mycket med andra människor, och trots att vi formligen lever med samhället dygnet runt (TV, filmer, böcker, reklambroschyrer), verkar vår förmåga att hantera detta möte med omvärlden, som överväldigande och nästan skrämmande.

Motsatsen till ett sådant beteende skulle kanske tänkas vara vår tysta och socialt isolerade korvhandlare, vars kommunikation med omvärlden endast består av rent formella möten med främmande individer. Sanningen är dock, som alltid, betydligt mer nyanserad och uppmuntrande. Att spendera mycket tid kring människor man tycker om, är i sig inte något negativt eller självdestruktivt. Däremot är det minst lika viktigt att kunna njuta av de stunder som ensamhet och kontemplation skänker. Människor som är rädda för att ha ”tråkigt”, tillhör den skara som fortfarande vilseleder sig själva på livets stig, i hopp om att allting förr eller senare ska bli ”roligt” eller ”intressant”. Likt ett barns naiva föreställning av verkligheten, kommer dock även de att uppleva de mörka och dystra sidorna av vår mänskliga existens.

Nihilism frigör oss från dessa sociala påtryckningar och skänker oss i gengäld en befriande och nyttig syn på livet: vi kan inte alltid ”ha kul” och där kommer alltid finnas stunder då vi lämnas ensamma att begrunda och reflektera över oss själva och våra tankar. Nihilisten är en förebyggande och holistisk hedonist, som ser skönhet och lycka i det som vi vanligtvis avfärdar som ”äckligt”, ”skrämmande” eller ”farligt”. För den obeveklige nihilisten är vår värld som helhet vacker, och därmed finns där inga som helst belägg för att gömma sig bakom sin TV eller mobiltelefon. Ensamheten och den sociala isoleringen är till för oss att lära känna oss själva så som vi verkligen är, nakna och osminkade. En meningsfull balans mellan socialisering och isolering är därmed något betydligt mer önskvärt för en nihilist, än att skämma bort sig själv med vad som är bekvämt och till synes ”lyckosamt” för stunden.

Inte förrän vi vågar släppa rädslan inför att stå ensamma och själva möta de oundvikliga situationer i livet då vi känner oss som allra minst, kan vi lägga bakom oss den typ av dysfunktionell livsstil som i dag genomsyrar vårt svenska samhälle. Att ivrigt knappa in SMS för att hålla sig själv upptagen, är endast ett sätt att distrahera sig själv från det i livet som gör oss rädda och ynkliga. Stäng av TV:n, mobiltelefonen och radion ett tag, ta på dig kappan och gå ut i naturen och upplev de sidor av livet som berikar och ger mening – våga lägga på luren och prata i stället med dig själv och din inre röst, det vinner vi alla på i längden.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Däremot kommer vissa eftertänksamma frågor till saken och påpekar att vissa människor har frågor om saker, som nuförtiden är självklara för mig. En sådan fråga anlände i dag: Hur lever en nihilist? Jag ska försöka svara på det i en konverserande form, så att vi inte går vilse bland filosofins förvecklingar, för de pragmatiska effekterna av nihilistisk tro är viktigare än detaljerade filosofiska ”bevis”.

Först och främst, du frågar inte andra hur du själv ska leva. Alla svar finns framför dig.

Nihilism är att urskilja vad som är verkligt från vad som är overkligt. Vi befinner oss i verkligheten. I den existerar faktiskt vissa saker och andra är skenbilder av vårt inre. Skala av de sistnämnda och fokusera på de förstnämnda. Om du har problem att komma på det, gå ut och spendera tid i skogen. Buddha mediterade under ett träd, Jesus hade sin skog i 40 dagar, Nietzsche hade sina mystiska transer och Arthur Schopenhauer hade långa nätter ignorerad av sin familj. Dra nytta av tristess och naturliga omgivningar för att dechiffrera din omvärld.

Sanning existerar inte. Sanning är vår uppfattning om vad som existerar; vår uppskattning av det. Du kommer att bli tvungen att finna den sanning som är lämplig för ditt eget liv. Notera att jag inte sade ”din egen sanning”. Individualism är det största bedrägeriet någonsin. Du är produkten av dem som kom före dig i ditt släktled, och faktorerna av ditt eget liv. Du existerar inte frånskild från världen och du kan inte fly undan detta tillstånd. Dessutom finns det ingen poäng med det. Följ sanningen som den är uppenbar för dig. Om du är vansinnig, är din roll i universum att vara det vansinniga misslyckandet som andra hånar, och sedan dödar.

Inte alla kan göra detta. Ur mitt perspektiv finns det inget skamligt i att säga ”Hör på, jag är ingen ledare – visa mig den rätta vägen, så ska jag sätta igång att arbeta”. Till och med det kräver en utvärdering av verkligheten och acceptans för några av dess mest grundläggande funktioner. Ditt släktled kommer att betjäna order från andra tills den utvecklas till någonting annat. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att bli en Brad Pitt eller Andrés Segovia, men jag är inte speciellt besvärad av det; jag är alldeles för upptagen med att vara vad jag är. Av den anledningen har jag här några generella förslag.

Det i särklass mest kraftfulla vapen du äger, är din egen preferens. Människor kan tvinga på dig all möjlig skit, men de kan inte tvinga dig att acceptera vissa saker annat än nödvändiga. Till exempel, om regeringen beslutar att alla måste ta ett morgonlavemang för dödssmärta, gör du som de säger, men även om varenda person du känner sedan väljer att även ta ett kvällslavemang för att visa sin patriotism, kan du avfärda det beteendet genom att inte göra det. Du kommer att stå ut bland mängden. Inget märkvärdigt. Det är inte som att de flesta av dessa drönare lägger märke till någonting.

Du kommer att behöva någon form av arbete. Välj något som inte är stötande. Där finns massor av bra jobb, till exempel att hjälpa miljövårdsagenturer. Sök jobbet och väx. Du kommer inte att få samma lön eller offentliga respekt, men du är en nihilist nu, och du inser att offentlig respekt är meningslös eftersom den är nyckfull. Skapa ett liv för dig själv i stället, och begå inte samma överträdelser som gör vårt samhälle avskyvärt. Bekräfta verkligheten. Upphör förstörelsen av naturen. Vårda din egen kultur. Förkasta modernismen.

Som det snart visar sig, så är människorna runtomkring dig verktyg: det vill säga, de är tacksamma följeslagare som passivt slickar upp den härskna sperman av det industriella samhället och är tacksamma för ”möjligheten”. Medan de i en rättvis värld hade fått en kula i pannan, kommer det inte att hända på ett par årtionden, så nöj dig själv med följande: skapa ett bättre exempel av mänskligheten och lämna dem i dammolnet du efterlämnar.

De flesta av dina verktygsaktiga kollegor, grannar, människor du möter på gatan etc. är kapabla till två former av konversation: underhållning och personlig situation. De kommer att i evighet diskutera de ”viktiga” filmerna och TV-programmen som de ser, utan att märka att dessa upprepar sig själva inom en treårig cykel, och de kommer att prata om vädret eller sina hemorrojder eller andra ”viktiga” saker av personlig bekvämlighet. De kan inte prata om idéer. Reservera därför idéer som grunderna till varför de smarta människorna möts.

Om du pratar med medelsvensson, prata om grundläggande aspekter av livet, närmare bestämt händelser i vår tid. Du behöver inte välja sida så länge du uttrycker en intelligent åsikt. Gör det klart att du inte ser på TV eller filmer. Prata om de goda sakerna du ser i livet, exempelvis någonting stort som en person gjorde, eller någonting du observerade i naturen eller insåg om livet självt. Men fall inte i deras fälla. Seinfeld, Vänner och Cityakuten är flyktigt skräp som inte kommer att betyda ett dugg, och dessa dårar slösar bort sina liv på de här sakerna. Låt dem inte dra ned dig i samma fälla.

Medelsvensson har också en tendens att uttrycka grupptänkande uppfattningar, och sedan testa andra med dem. Saker som ”Är det inte hemskt med det där folkmordet i Darfur?” är undersökningar för att försöka få dig att antingen samstämma eller bli identifierad som en ensamvarg. Om du svarar med ”Jag tycker det är roligt” eller ”Vi behöver färre människor”, börjar folkmassan, som HATAR ensamvargar, att jämra sig och få utbrott (ensamvargen har vad folkmassan aldrig kommer att ha: integritet, och för den anledningen hatar de det). Det bästa svaret är likgiltighet. ”Jag har inte hört talas om det” kommer att ge dig en lektion, men ”Jag tycker att politik är påhittat nonsens” kommer att lämna dem förbryllade. De frågar dig om någonting ”viktigt” från deras värld; visa dem att det inte är viktigt i din. Ta inte ens frågan i sig seriöst.

MEDELSVENSSON: HÖRDE DU OM HUR BUSH STAL VALET?

NIHILIST: JASÅ, STJÄL DE VAL NU OCKSÅ. SÅ UNDERLIGT. VISSTE DU ATT BELL PEPPERS ÄR EN BRA VITAMIN C-KÄLLA?

MEDELSVENSSON: OMFG JAG HÖRDE ATT AL-QAIDA PLANERAR ATT ANFALLA OSS!

NIHILIST: VET DU, VAN GOGH LYCKADES VERKLIGEN ATT FÅNGA ESSENSEN AV SPÄNNING I SIN

A SURREALISTISKA MÅLNINGAR. DET KANSKE ÄR DAGS ATT KOLLA IN DEM. MEDELSVENSSON: BENSINEN ÄR SÅ HIMLA DYR NU FÖR TIDEN.

NIHILIST: PENGAR ÖVERALLT. JAG GJORDE EN TOLKANDE SKULPTUR AV MIN KOMPOSTHÖG.

Detta driver medelsvensson till vansinne, för det spelar på deras grundläggande rädsla, nämligen att någon annan vet något som de själva inte vet och är därmed inte under folkmassans herravälde. Men, om du gör detta utan att vara aggressiv, har de inget sätt att rättfärdiga sina utbrott på dig och inget sätt att hantera vad du precis sade. Låt dem diskutera sin ”underhållande” TV (underhållning är för människor som inte kan finna ett syfte med sitt eget liv; det är som slaveri, men det är ”kul”) medan du spenderar din tid på mer intressanta saker. Deras ängslighet kommer att växa medan de betraktar dig, och det kommer att hjälpa deras undergång.

Var rädd om dina pengar. Någon idiot kommer förbi kontoret och frågar efter födelsedagsdonationer, eller pengar till att hjälpa barnen i Sudan eller vad som helst – ignorera det. ”Nej tack”, är allt du behöver säga, och börjar de ställa fler frågor, står det inte rätt till i det sociala och därmed är det lämpligt med nonsens som svar. ”Jag sparar ihop pengar till att köpa en kärnkraftverksubåt” eller ”Priset på glass och motorolja gick precis upp” är ett lämpligt svar. Om det känns som att du pratar med dagisbarn, så är det faktiskt det du gör. Dessa människor är mentalt omogna och bör bli behandlade därefter.

När du handlar, köp inte skräp. Du kommer att bli frestad, för vem är inte det? Men inse vad som är skräp och undvik det. Du måste kanske betala 20 kronor mer för en metallversion av något vardagligt objekt över den plastiga, men då behöver du heller inte ersätta den förrän om trettio år. Idioter fruktar människor med den här typen av visdom, för det avslöjar idioter i kontrast som obenägna till att göra sådana val. Spendera inte dina pengar på idiotisk underhållning, glassiga bilar, eller hus i trendiga bostadsområden. Välj en bra plats och lev självständigt. Du behöver inte något av det där skräpet (om du är en nihilist).

Slutligen, acceptera inte deras uppfattning av verkligheten. De kommer att fortsätta pladdra om ”utveckling” och andra uppfinningar av den mänskligt mentala fantasibilden, men om du inser att dessa idéer helt enkelt är skräpmat för hjärnan, kan du kringgå detta och fokusera på andra saker. Om två år har passerat och du har lärt dig ett språk och ett instrument medan de fortfarande tittar på TV, kommer de börja vörda dig. Dra sedan nytta av deras idioti och använd pengarna till en god sak, som till exempel att köpa upp den resterande fria skogsmarken därute, eller översätta Pentti Linkola till engelska. Nihilister kringgår illusion och arbetar på verkligheten, och från den blir de starkare medan massan stagnerar. Viktigast av allt, de skrattar medan de gör detta. Och vem skulle inte göra det?

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Det finns en fastställd handlingsplan inblandad i mina försök att navigera livet; det är inte bara ett kast med tärningen, vilket påståenden som ”trial and error” brukar framstå som hos läsaren. Hur som helst, jag tror att lärandet blir möjligt beroende på djupet av erfarenhet från individens försök att förstå världen runt honom och hans plats i den. Du kan teoretisera och förutsäga, filosofera och argumentera, men du kan aldrig veta med säkerhet att din plan är bra förrän du testar den i verkligheten. Erfarenhet är den bästa undervisaren, säger de vise. Nedgrävd i detta ännu mer elementära konstaterande finns en anmärkningsvärt intressant teknik för att navigera livet: du tänker på en idé i nuet, prövar den på världen, och baserad på framgång eller misslyckande inom livets ramar, blir du visad vägen av denna erfarenhet genom framtida beslut/erfarenheter. Vad som också är intressant med all denna strukturalisering, slutledning och anpassningsbara förfining är att inte alla våra val sker med omedelbara resultat, en konsekvens av verkligheten som kan sätta oss i jäkligt svåra situationer ibland, eftersom personligt omdöme inte alltid är lika tillförlitligt som erfarenhet.

Men ibland välkomnar du den skiten för läxan som den kan lära dig. Ibland kan ingenting lära dig den rätta vägen såsom att dränkas under sin egen dumhet genom att ha valt fel. Ta missbruk till exempel: som beteende eller mentalitet är det verkligen inte någonting smickrande, och när du offrar en del av dig själv – må vara pengar, tid, oskuld, integritet – för en fix, tar det lång tid för efterklokheten att komma ikapp och smälla tillbaka dig in i verkligheten. Jag har hört talas om att narkomanin öppnar upp en del intressanta perspektiv, men tiden man slösat för att nå målet (vilket för det mesta verkar vara någon form av flyktig ”visdom”) är inte alltid ett acceptabelt utbyte. Tid blir ett evigt nuläge där allt som betyder något är det som händer just nu. Någon berättade en gång för mig att det innebär att gå en lång väg till en nära destination; lustigt nog tog det mig lång tid att förstå visdomen i det där ganska korta påståendet. Men det tycks vara likadant med det mesta i livet, inte sant?

Vårt samhälle gör mycket för att langa dess smaklösa skit över oss, dag in och dag ut. Det säljer livsstilar rotade i nuet, utan att nämna långsiktiga konsekvenser. Man skulle kunna tro att vi skulle vilja vara mer ansvarsfulla med våra beteenden och handlingar, genom att vara den ”högsta utvecklade arten” i denna ”bästa av möjliga världar”, men det verkar som att allt vi vill göra är att konsumera rikligt och låta otaliga distraktioner dränka den förtryckande verklighetens meningslöshet, som inte erbjuder några lösningar eller svar på livets svåra frågor till någon, – fan, det erbjuder inte ens frågorna längre – blott valet mellan konsumtionens produkter, eller döden i att dra sig tillbaka från samhällets ”födande hand”. De flesta människor verkar inte växa ifrån sin högskolementalitet, så de förblir lättpåverkade av den väg som visar minst motstånd, och det som tillåter dem en enkel utväg med deras ego intakt. Jag gick ut högskolan för ganska många år sedan nu, men ingen som jag växte upp med eller har mött sedan dess ser ut att ha flytt den mentala atmosfären av snobbig grupptillhörighet och social stratifiering, som kastrerat all potentiell användbarhet som vi fick höra att högskolan, eller den illusoriska ”högre utbildningen”, sades ha. Vill ni att jag ska anförtro hoppet om en vettig och förnuftig framtid för världen på axlarna på en skuldsatt tjugofemåring, som fortfarande sköter friteringen på Burger King? Skojar ni? Allt dessa människor någonsin kommer att passa till är konsumtion och själviskhet, och jag kan inte komma på något som kan förändra deras uppförande, bortsett från ett omstörtande kärnvapenkrig, som slutligen skulle få dem att upphöra med sitt ständiga tryckande på verklighetens ”snooze”-knapp.

Inte bara det, men de är totalt beroende av sina små maktfullkomliga solipsismiska världar, fulla av drama, överflöd och förstorande av dem själva. Distraktionerna som erbjuds oss alla är verkligen många – tja, vi måste avvärja tristessen på något sätt, eller? – och vårt beroende av dem kan vara subtil, i underhållningens fall, eller rätt märkbar, i fallet med missbruk av alkohol eller droger. Det hjälper inte när saker som alkohol är såpass godtaget av den allmänna opinionen, som tror att den oljar upp hjulen hos social tafatthet, eller att det är så mytologiserat av personligheter som Hemingway. När man tänker på hans situation, får det mig inte att tro att hans författarskap skulle ha blivit mer grandiost på grund av hans alkoholism, bara att han behövde lite hjälp för att komma dit; det påminner mig om den utgångspunkt ur vilken denna artikel inleddes – riktningens ovisshet. Från min nuvarande livsåskådning kunde jag inte bry mig mindre om att folk tar droger i syfte att att glömma sig själva, distraktion, jagande efter visdom eller annat, men jag inser också att det inte hjälper dem att göra något som de inte annars hade kunnat göra lika bra, oavsett vilken logik de använt för att ha förleda sig till motsatsen.

Jag kan minnas när jag var väldigt ung och mina äldre syskon samlades runt fikabordet för att dricka shots med tequila innan de begav sig ut för att röja runt i nattlivet; utan att förstå denna bisarra ritual, men med en intuition att det var nödvändigt för följande aktiviteters framgång, kunde jag gissa att det var för att förhöja det roliga, och det gjorde mig nyfiken, men inte tillräckligt nyfiken för att delta – de diskreta till omvälvande förändringar som skedde med deltagarna fick mig att ifrågasätta orsakerna bakom ritualen. De människor jag kände blev gradvis helt annorlunda, varelser jag inte kunde förstå eller hänga med i, vad gäller de tankebanor som styrde deras handlingar.

Trots detta upptäckte jag att alla de vuxna ”förebilderna” i mitt liv, och nästan alla sådana vuxna som jag mötte utanför min direkta familj, deltog i detta beteende, konsumerandes dessa underliga substanser som jag fick höra var dåligtdåligtdåligt, men som ändå konsumerades av samma moraliserande hycklare. Jag förstod inte då och inte nu heller den inblandade dubbelmoralen, men det gör ingen skillnad för min del, eftersom jag fortfarande hade barndomsdrakar att dräpa, och såg ingen mening med att växa upp så snabbt, om detta uppträdande var vad som förväntades av en vuxen.

Beroende på hur man ser det kan man inte förbli barn för evigt – människor växer upp, och perspektiv förändras. Man börjar bli medveten om vad som händer runt sig i förståndets djupare lager; själv började jag att lägga märke till främst den genomgripande närvaron av reklam, och inte bara från TV-apparaten. Man märker det i sociala förväntningar, konventionell moral, dina kamraters handlingar, dina föräldrars uppfostrande – överallt. Jag har aldrig uppskattat att titta på fluglarver som livnär sig på sopor, då den krälande känslan fick mig att rysa, men det var vad jag fick utstå när jag såg på de människor jag umgicks med.

Vid den tidpunkt jag började inse detta om världen och hur det belyste den uppenbara icke-riktningen vi alla tycktes följa, började jag också att förstå alkoholens dragningskraft för folk i min ålder: när ansvarsfullhet för beslut i ditt liv är en så fjärran aspekt, och ungdomlig glöd fyller dig, är det bara förståeligt att förlöjliga och strunta i konventionell visdom genom att göra vad samhället inte vill att du ska göra: att bli packad och vålla ett helvete, för vem bryr sig? Det finns gott om tid innan man behöver ta ansvar för sig själv, man har minst till tjugofem års ålder på sig innan personligt ansvarskännande blir mer aktuellt, och morsan och farsan slutar att sätta in hjälpande pengar på ditt konto. Massor av tid att hinna ordna upp saker på.

Med risk för att låta som en gammal moralkärring, finns det en anledning till varför ni bör lyssna till de äldre: djupet av deras erfarenhet. Visst, det är visdom från efterklokhet, som säger åt dig att säga ”Nej” likt en duktig liten cirkusapa, men du tar dem inte på allvar eftersom du inte har någon uppfattning om konsekvenser i ett samhälle, som inte påminner om att kortsiktiga beslut kan få långsiktiga följder. Du har inte upplevt det – därför existerar det inte som något verkligt, utan som något potentiellt, en variabel.

Det fanns en historia som Voltaire skrev, jag kan inte minnas den exakta berättelsen, som centrerades kring två män, som var intrasslade i debatter om metafysik, kunskap och medvetenhet; de stötte på en gammal kvinna, som var helt ointresserad av dessa ”större” frågor, som väckte sådan passion i dem – hon sopade sin veranda, lagade mat åt sin make, passade sina barn, och förlitade sig på en Gud hon knappt kunde förstå att se efter resten av livet åt henne. De två männen slogs av detta, och frågade sig själva vilken som var den bättre tillvaron – den gamla damens, vars okunnighet i grunden blev lika med fullkomlig lycka, eller deras egen, där de konstant dränktes under sina egna frågors tyngd, deras erfarenhet och kunskap.

(Jag hoppas att läsaren förlåter mig för det motsägande påstående som följer, men jag litar på att de som kan få ut något vettigt av den väg jag beskriver kommer att finna den och följa den. Varenda en av de största tänkarna som har levt under historien har förespråkat denna metod.)

Deras svar reflekterar vad jag vill få fram, vilket är en bekräftelse av denna artikels inledande åsikter: Du kan aldrig veta förrän du försöker; men de som talar från erfarenhet, talar av en anledning. Visdom förblir teori tills dess att den levs ut av sökaren; livet är tänkt att levas, men det gör ingen nytta att slösa det på distraktioner. Vi kommer att försätta oss i oräkneliga prövningar, men du kommer bara se den högre vägen om du har ditt sikte inställt på den. Sök den högre vägen, och lämna misslyckanden och distraktioner bakom dig.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Men samtliga människor, som inte tar sitt själsliv på allvar, har föga kontroll över den helhet, som stavas ”en människa”. En sådan människas vilja lutar på kroppens funktioner och begär; hon är inte sin kropp, och dominerar den ännu mindre. Hon är sålunda långt ifrån sin egen härskare. Moderna människor, vars själar inte har mycket till grund att stå på längre, låter sina kroppar ta överhanden fullständigt, låter sina begär kontrollera dem till den grad att det är regel snarare än undantag att de flesta har någon form av beroende, vare sig det gäller koffein, socker, onani eller dokusåpor. Med detta som bakgrund är det beklämmande hur individen i dag får så fritt spelrum; människan – eller snarare hennes kropp, som inte längre är kontrollerad och löper amok – vill utnyttja sin rättmätiga frihet i samhället till fullo.

För att man skall kunna bli sant medveten, och för att verkligen kunna låta sin vilja bli ett slags kontrolltorn, som styr ens existens i medveten riktning, måste det inre jaget först separeras från den hord av begär, som tvingar vår existens att inte bli mer än en marionettdocka styrd av drifternas nycker. Detta är ett slags dödsritual, som är känd i europeisk så väl som i annan esoterisk andlighet. Själen når på så sätt ett simpelt tillstånd, till skillnad från det kaos av influenser, som tidigare regerade kropp och själ, och kan sålunda agera utifrån en egen doktrin och inte halka runt bland lidelser.

En variant är att låta en bild av hela kroppen – blod, organ, fibrer, kroppsdelar, ben o.s.v., tillsammans med dess rörelser och funktioner – låta fungera som ett mentalt rättesnöre, för att låta vår kropp styras likt en schackpjäs av vår vilja. Tanken är att kroppen nu skall luta mot viljan, och inte tvärtom. Viljan har tagit över kroppen, precis som ett simpelt sinne har kontroll över en simpel tanke. Det ger oss en stenhård själ, som är odödlig och aldrig insjuknar.

Detta är dock svårt att uppnå för många människor i dag – giriga krafter vill helt enkelt att våra begär skall fungera som deras inkomstkällor. Vi skall återkomma till den mentala bilden om den externa kroppen, genom att ta en titt in i TV-spelens värld, en av dessa marknader, som suger musten ur många (vare sig vi vill erkänna det eller ej.). Det finns många TV-spel, som är så att säga karaktärsbyggda, där man efter mycket möda tar sig högre upp i en hierarki. Det tycks alltså hos många finnas en tillfredsställande strävan efter att utveckla en karaktär mot det bättre, för att kunna nå ett mål. Så varför är det då så svårt för många att göra detsamma i verkligheten? Man sitter gärna flera månader framför ett TV-spel och utvecklar en karaktär och gör de mest fantastiska saker i den värld man ges, men ids inte göra detsamma i det verkliga livet. Bisarrt nog tycks många TV-spelare drömma om allt mer verklighetstrogna spel för detta ändamål; grafiken skall vara mer som i verkligheten, dialogen naturlig, dynamiken perfekt. Men när man utvecklat spelen så långt att det inte längre finns någon märkbar skillnad mellan dem och verkligheten, vad är då meningen?

Troligen rör det sig om just möjligheten att få ett övergripande perspektiv. Man ser bara en reflektion av sig själv på en skärm, ungefär på samma sätt som vissa säger att en enskild människa är en av många reflektioner av en högre själ. Där kopplar vi åter till den sanna kontrollen över oss själva, över hela vår existens. Om vi precis som i de populära TV-spelen gör en karaktär av oss själva, som vi kan bygga upp, förbättra och utveckla, kan vi sedan – när man är tillräckligt rustad – i ett heroiskt utslag driva ut det överflödiga och bygga det starka. I TV-spelens värld kan du efter hand och efter ett schema öka din styrka, öka dina kunskaper m.m., precis som du kan i verkligheten. Där ute i världen finns en oerhörd mängd utmaningar som bara väntar, medan du sitter och låter fingrarna gå varma på en spelkontroll. Och till skillnad från i TV-spel, så är det i verkligheten inte TV-spelsproducenterna som sätter gränserna för vad du kan och inte kan göra; det är bara du som sätter dessa gränser. Är det något som ”inte finns”, om det är något i denna värld du saknar, så står det dig helt fritt att skapa det.

Även om denna artikel är mer tänkt som en metafor än som direktiv för TV-spelare med existentiell ångest, så kanske man kan hävda att ett råd för vilken TV-spelare som helst alltså är att se sig som sin egen TV-spelsfigur, och låta sig styras av sin ”spelarvilja” och inte av begär som är irrelevanta för våra mål. (För hur irriterande vore det inte om ens karaktär ständigt skulle sätta sig och runka i ett hörn när man har bråttom att ge sig upp och döda draken på sista nivån?)

Spela inte TV-spel. Spela livet!

Musiken grundar sig på snabbalternerande trumtekniker som vävs in i en enhetlig rytm. Denna uppbyggnad är flyktig och finner nöje i mångnumerära delsektioner som fragmentariskt utgör varje sång. Produktionen är slät, ljus och mjuk, vilket är till just detta albumets absoluta fördel. Utrymmet för trummorna lämnas endast som en medveten bakgrundsbalans till musikens övriga krafter, vilka är drivande och huvudsakliga. Samspelet mellan grundrytmik och ledande melodi är briljant och häpnadsväckande på samma gång, men utgör trots detta en naturlig del av musiken som helhet.

Det är nämligen i gitarrens vackra harmoni, som uppstår ur de mångfaciterade och ständigt skiftande melodierna, som den majestätiska och nyromantiska känslouppbyggnaden får sin grund. Detta sker i direkt kontakt och medvetenhet med varje sångs existentiella hantering, där viljan till att bryta sig fri från mänsklig existens och levnad blir överväldigande – och som till sist leder fram till en ejakulation av dynamiskt melodiska drömmar och visioner av världar bortom den vi kan se, höra, känna och ta på. Sacramentums musik centrerar kring dessa känslor, och medan man vissa gånger ingår i ett tillstånd av självcentrering och överdramatik, överskrids detta alltid av en motreaktionär vilja att bli Ett med de krafter som formar det eviga och beständiga.

Medan många sånger är banbrytande vackra och häpnadsväckande, är de också futuristiska och samtidigt episka. Nisse Karlén vrålar ut sina överväldigande känslor likt en mörk ande och hans röst jämnas (”blandas”) slätt ut med musiken i övrigt, vilket inger en klar och ren, nästan spirituell upplevelse, där rösten kommunicerar med idéer och drömmar, vilken som gensvar får en sammanfattande utveckling i rytm och melodi. Samarbetet musikerna emellan är således oklanderligt, vilket reflekteras både av musikalisk och metamusikalisk presentation.

Vad som annars många andra melodiska svartmetallband lider av – nämligen avsaknaden av intim och ädel musikutveckling – finns inte på ”Far away from the sun”. Sacramentums musik är otroligt intensiv och närmande, vilket visar tydliga tecken på kompetens hos ett band, som var så här nykommet och fulländat för sin tid. När detta sätts i relation till musikens övriga delar, som är både starka och klart transcendentala, blir slutsatsen tillfredsställande på dubbla plan. Vi finner mycket av den emotionella logik som annars tillskrivs ren klassisk musik, där vilja och känsla samverkar för att finna ett mål utöver materiella behov och existensflöden.

Resultatet blir beskrivningar av ensamhet, styrka, melankoli och fokus på evighet som överskrider musikens decentraliserade byggstenar. Även om vissa slutsatser inte blir svaret på en fråga eller lösningen på ett problem i sig, visar de vägen för kommande tankegångar i samma spår, trots obestämdheten i den rebelliska eskapismen. I viljan att utforska och uppleva det okända, har Sacramentum därför lyckats skapa ett mästerverk i melodisk svartmetall, där plågan av en fantasilös, mekaniserad och rotlös värld leder till viljan att bryta sig fri från vedertagna sanningar och istället finna själslig mening i det känsloutsvävande, drömmande och utmanande.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Stäng av. Det finns något inombords. Dyker de ned i sin allt djupare tomhet, skall de snart finna mark igen. Stäng av musiken, sluta läs, sluta gå. När den första skräcken avtagit och man stirrat länge nog över avsatsen – ned på ett mörker, som av och till dyker upp i andra uttryck – så börjar det seriösa sökandet. Att det finns något mer än vad sinnena får utifrån är inte bara en möjlighet. Där ligger en blek, sargad själ och väntar (och har ropat, gett dem symboler i drömmar, gett dem neuroser av sin ensamhet). En blodig lekamen, bortklösta naglar, förhårdnad och sprucken hud – där väntar den. Även en sådan syn skrämmer, skulden sätter vid: ”Jag klarar det inte, allt är för sent.”

Att ge bot åt den vän de ännu inte känner, hinner de kanske inte. Och kan inte, vill inte, vågar aldrig. Tomheten ekar fruktansvärt. Och det var aldrig något som stod i skolböckerna. Inte ett ord. Allt ligger på dem själva, på den enskilde individen att upptäcka sig själv, att försvinna bort i kala landskap, vårda frostiga frön och hålla ut tills vår och sommar ger lön för mödan. Detta är att lära känna tomheten, känna i dess rätta bemärkelse, och få en livskamrat, eller en saknad hälft, som kanske fanns där under den varma barndomen, men som brutalt slets loss från dem och kastades i avgrunden, medan de själva sattes vid skolbänkarna.

De som lärt sig mer än vad som utstakats dem – för att de velat det, kunnat det och vågat det – de som tagit sig tid att få kunskap som aldrig ger dem minsta bonus i ett kommande yrkesliv, men som nog alltid kändes viktigare – de ger sig själva fingervisningar om vad som kan vara och vad som kan bli. När människan är hel igen, finns en produktiv källa att hämta ur, som skapar med egen kraft, som inte längre kräver utvärtes influenser. Gör detta till lag för individen, familjen, stammen och nationen, så får världen bevittna allt det unika som den åtrått.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Allt tydligare ser man i dag hur ett av de nygamla föremålen för ungdomars förvirrade frustration och ”revolutionära” vilja, är just den gamla kristna läran. Den har förvisso fått utstå mycket kritik, främst sedan upplysningstiden – med hetsande radikaler som Voltaire i spetsen – men sedan det blivit allt lättare att vara ateist och det rent av blivit svårare att kalla sig kristen, så har allt fler ungdomar sett kristendomen som sin favorit att håna.

Och det finns uppenbara sätt att bli mer ”kristen” än de kristna man anklagar – helt enkelt genom att anklaga dem. Dagens kristna har blivit ett slags leksak för vårt överdrivet rationella tidevarv. Vår myt säger oss att inget annat än förnuftet (”vetenskapen”) ger oss sanningen om världen, och vad kan då vara mer underhållande än att håna de vilseledda satar, som är för svaga och dumma för vår okränkbara klarhet?

Sarkasmen är väl uppenbar, men vi går djupare. Vi har oerhört svårt att se skillnad på yta och innehåll, det är mer regel än undantag hos en modern människa. Det kan de facto ha att göra med rationaliteten; vi ser detaljerna, inte helheten; vi ”ser inte skogen för bara trän”; vi ser så att säga bara de mikroorganismer vårt mikroskop visar ögat, medan vi får hemorrojder av suttet stirrande. Därför har vi också svårt att se att även det till ytan kristna kan till innehållet vara allt annat än fanatisk vidskepelse eller svaghetsdyrkan. I sällsynta fall kan kristna européer ha en del av den forna glimt som uppstod hos de stora andligheterna hos indoeuropéer innan monoteismens intåg. Man uttrycker sig helt enkelt med ett känt medel för att tillfredsställa ett behov, som i sig inte nödvändigtvis har med kristna doktriner att göra.

Detta uppfattar uppenbarligen och bevisligen inte den ganska självgode ateisten. Troligen vill han heller inte; det är del i det individualistiska spelet att få hacka på en sökande, som han målar upp som en ondsint förespråkare av förtryck av hans ”radikala” frihet. Det tillhör vår tidstypiska sadism, en sadism med mer masturbativa kännetecken än under någon annan epok, som innehåller en låtsasheroism, mer antiheroisk än något annat. Skulle den själlöse ateisten dock vara ärlig inför sig själv, skulle han erkänna att världen inte består av kristna sökande, som vill honom illa. (Skulle han verkligen stå inför rätta på 1600-talet under en häxprocess, skulle hans ”det finns minsann ingen löjlig gud” aldrig för hans liv fly tändernas stängsel.)

Snarare består majoriteten i dag av just sådana som han, något ännu mer kristet, närmare judendomens materialism. En uppfattning om motsatsen får han bekräftad bl.a. av media, som vi vet basunerar ut mycket ur ingenting. Under tiden polerar han sitt ego med sitt beklädda, rationalistiska förakt för minsta antydan till begreppet ”Gud” från en annan människa. Visst kan man tycka att den abrahamitiska traditionen är onaturlig och spirituellt undermålig, men faktum är att de få kristna bland ungdomar i dag med största sannolikhet har en betydligt mer insiktsfull uppfattning om världen, just eftersom kristendomens nuvarande impopularitet kräver en form av tankeförmåga utanför det konventionellt accepterade.

Ibland händer det att man som omväxling betecknar en kulturs ursymbol och grundidé som ”Gud” (eftersom en kulturs uttryck i konst, politik och livssyn är dess sanna religion), vilket får majoriteten att beteckna denne som en okunnig, vidskeplig, svag, dum och vilseledd dåre. Ett ytterst fåtal har kapacitet nog att skrapa på ytan och upptäcka diskussionens egentliga innehåll.

Kristendomen får ändå i slutändan smaka sin egen medicin. Om vi säger att Gud är själva grundenergin/symbolen i en kultur, som tar sig uttryck i dess konst genom århundradena, så kan man påstå att Gud åtminstone blivit gammal, analytisk och smått senil, i en salig blandning. Är inte kristendomens nuvarande ställning ett tecken på en inre dekadens, med den där bittra gamle mannen i himmelen, som insett sin egen dödlighet? Med tiden dör vår skaparkraft (Gud ”dör”, för att parafrasera Nietzsche – gubben blir ett kolli), ungefär som att gravitationen tvingar en att åter falla till marken efter att ha hoppat mot våra högsta uttryck för självförverkligande.

Och när Gud är död, ligger han oförmögen att förmedla sin vilja till den yngre generationen, som i stället hånar honom tills dess att han dör. Detta måste väl vara den yttersta formen av den kristna doktrinen.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Detta urholkar själen. Vi behöver meningsfulla upplevelser och erfarenheter för att kunna bygga på höjden; när en meningsfull strapats hämmas och ersätts med den enklare tillfredsställelsen, tynar själens vitalitet bort av upprepningar. Vid tillfälle erkänner sig den vuxna människan fortfarande omogen, och frågar sig varför hon alltjämt sitter vid bergets fot och fördriver tiden med lek med stenar, när hon vid denna tid borde befinna sig uppe bland topparna och se ned på ett livs fantastiska äventyr.

När beroendet väl gripit makten, spelar det ingen roll huruvida intresse längre finns för själva upplevelsen av den repetitiva sysselsättning man ägnat sig åt, om man längre alls njuter av sitt trygga, harmlösa val av verksamhet. Ty även när man inser dess ohälsosamhet, griper just vanan tag om ens handlingar. Rutinen påverkar människan att ständigt gå runtomkring fjällets fot, snarare än upp för dess rygg.

En ansenlig ihålighet har skapats ur ett urgröpande beteende, och för att dess gravitation (beroende) inte skall kasta omkull oss ideligen, så måste det fyllas. För att uppbära vilja att fylla vår själ med mening och söka nya, bättre alternativ än dem som hittills skapat ett osunt beroende, krävs som regel inspiration och kunskap. Inspirationen kom förr ur samhällets ritualer, som gav människan en fast vetskap om sin roll inom familj, stam, rike och kosmos; den kom ur känslan och vetskapen om ett samhälle med ett gemensamt mål, med en specifik riktning, i vilken man själv var en spjutspets riktad mot en löftesrik framtid. Nu för tiden får var man ensam råda bot på det sinne, som till sin natur är kollektivt anpassat.

Den enda inspiration som återstår för att samla disciplin att bryta ett personligt degenerativt mönster, går genom insikten att när man väl kommit en bit uppför fjällets brant, så är det snart mer lockande att fortsätta uppåt, än att sjunka ned på nytt. Också går det genom kunskapen om vilka erfarenheter som går att komma i besittning av efter prövande strapatser; vid varje val mellan en timme simpel underhållning och en timme utmaning och skapande, bör man ha i åtanke vad som ger det vackraste minnet. Vad vill vi ha kvar som hågkomster och erfarenheter när vi ser tillbaka på våra liv?

Det hela handlar däremot inte om att aldrig se tillbaka, att aldrig titta ned. Att se åter på tidigare handlingar, beteenden och vanor, som varit oss till fördärv, är av godo så länge man låter dem flöda förbi det tränade sinne man nu förfogar över, på samma sätt som man går en gata ned och ser inbjudande och för oss onödiga butiker, men låter dem passera, med ständigt fokus på det mål man eftersträvar. Detta tränar bort vår svindel och gör att vi inte blir yra och faller ned ännu en gång. Ty det motverkar sitt syfte att ombilda detta till en moral, där vissa handlingar är onda och andra goda, d.v.s. aldrig respektive alltid att föredra oavsett situation. Ett sådant skapande av moral är en flykt från disciplinen, som är den enda som kan ta oss upp. Det finns inga genvägar upp för ett berg, men gott om hycklare.

Vad allt detta kan innebära i praktiken kan vara mycket beroende på personens kvalitet och förutsättningar. Men som exempel kan det gå ut på allt mellan att välja att stänga av TV:n (den kallas ”dumburk” av en anledning) och i stället ägna sig åt intellektuellt utmanande litteratur och själv våga skapa, till att välja frukten framför godisbiten.

Det finns många som mer eller mindre hånar delar av vårt moderna leverne för dess uppenbart bekvämliga och antiintelligenta hedonism. Samtidigt har de andra ovanor som hindrar dem att nå full potential och lägga mer tid på vad som är viktigt både för dem själva och för deras medmänniskor. Att låta dessa veta att det är fullt möjligt att nå andra horisonter, så väl andligt som samhällspolitiskt, är av stor vikt för att få Sverige som land att överleva som kultur och ta vara på dess egentliga resurser.

Det finns inga ursäkter. Resultatet är det enda som räknas. Det går att ta sig ur virrvarret, ur strömmen av meningslös underhållning, och aktivt börja skapa en hållbar mening i sitt och andras liv, ensam eller tillsammans med likasinnade. Med ett själlöst etablissemang vet du att ingen inom den officiella ledningen i landet kommer att göra det åt dig.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com